Att trampa i ett getingbo är aldrig kul.
22-åriga Bamskala Kharka har dessutom valt en plats som inte kunde vara sämre. Majsfältet ligger tretusen meter över havet. Närmaste väg är en dagsmarsch bort.
Kroppen och ansiktet är sönderstucket. Hennes man lyfter upp henne på ryggen och springer i den lika eländiga som vackra bergsterrängen mot Gorneti Model Hospital.
Väl framme glider hon som en trasa från ryggen ner på sjukhussängen. Huvud, händer, buk och rygg är kraftigt inflammerade. Läget är kritiskt.
– Doktor Peter, ropar någon.
Men det behövs inte. Han är redan på plats.
*
Kontinentalplattorna har i Nepal skapat ett bergland sönderstyckat av trånga och djupa dalar. Formade i sen krittid bildar de väldiga bergskedjorna en skarp legendomspunnen barriär mellan det indiska slättlandet och Centralasiens högplatå.
Men en av topparna finns inte längre. Där ligger nu ett sjukhus.
Berget är borta; men inte med bön eller bulldozrar, utan med kraften av händer, krökta ryggar, hackor och spadar. Under två års tid arbetade sig tusentals personer ner från toppen, på så sätt fick man inte bara byggnadsmaterial till ett sjukhus utan också en yta att bygga på.
– Sjukhuset är perfekt placerat, långt in i vårt basområde och nära folket, säger Vijaya. Han är 27 år och chef. Han saknar papper på någon akademisk utbildning. Istället har han ett helt album med bilder på de livshotande skador han själv ådrog sig under folkkriget.
Ett sjukhus på toppen av ett berg i ett världens fattigaste länder. Projektet är på gränsen till det fattbara. Precis här – mitt i ingenting – valde maoisterna i Nepal att mitt under brinnande krig bygga.
I takt med att sammandrabbningarna med kungens soldater och polisen blev vanligare ökade antalet sårade och döda. Många dog i onödan av blödningar som enkel livräddande kirurgi hade kunnat stoppa. De amputationer som genomfördes i fält var inte heller vackra. Splitter från artillerigranater och kompressionsskador var de vanligaste dödsorsakerna.
Behovet av en riktig sjukvårdsorganisation i maoisternas folkarmé blev – som det heter – akut.
– Om soldaterna visste att det fanns en sjukvårdsorganisation som tog hand om de sårade så stred de bättre. Vår sjukvårdsorganisation blev en del av folkarmén. Men hälsoarbetet riktade sig inte bara till soldaterna utan även till byar och alla de som stöttade kriget, säger Vijaya.
”War surgery”, heter den bok Vijaya först tar fram när han förevisar sjukhusbiblioteket.
Det är inte Nepals svar på Fass. I bild och text kan man här läsa sig till hur man enkla redskap som kniv och gaffel kan rädda liv. Flera av skisserna liknar de ritningar som följer med när man ska skruva ihop en säng från Ikea. Det är inte hjärnkirurgi direkt. Enkla men livsavgörande teckningar på hur man steg för steg tar ut en kula, spjälar ett ben, amputerar och lagar en trasig tarm. Och det visade sig fungera. Efter några år kunde folkarméns mobila sjukvårdsteam ta hand om – och rädda – så många som 300 sårade efter ett enda slag.
– Det största problemet då var bristen på blod. Idag är det enklare och alla resurser som byggdes upp under kriget är fortfarande i gång och utgör på många platser den enda sjukvården i byarna. De vanligaste problemen för läkarna idag är diarré och fallskador, säger Vijaya.
*
Ett sjukhus kan sägas spegla samhället i stort. En miniatyrvärld av den verkliga. Ett dockskåpets Nepal. En natt utanför södersjukhuset i Stockholm kan man enkelt mäta samhällsföreteelser som gatuvåld, kvinnomisshandel, våldtäkter, arbetsplats- och trafikolyckor. En löningshelg syns i statistiken. Hur ser det då ut i Gorneti?
När receptionen öppnar klockan nio är väntrummet redan fullt. En normal dag tar sjukhuset emot 20-60 patienter med olika åkommor. Första året togs 5000 patienter emot. På väggen sitter en prislista. Men den används sällan.
Från början var tanken att sjukhuset skulle hålla stängt på tisdagar eftersom folkkriget startade på en tisdag. Men hittills har det inte kunnat ske. Behoven har varit för stora och man håller öppet alla dagar. För akuta fall finns en beredskap även under dygnets mörka timmar. Fotogenlampor och ficklampsbatterier skingrar då mörkret. Hela sjukhuset är strömlöst. Vid akuta situationer startar röntgenläkaren med ett ryck dieselgeneratorn och röntgenmaskinen rasslar igång. Det finns planer på en elektrifiering genom att utnyttja vattendragen från berget ner mot dalarna.
Fler än hälften av patienterna i väntrummet är kvinnor och de gynekologiska besvären dominerar. Det handlar ofta om framfall efter 4-5 födslar, komplikationer vid graviditet och olika typer av infektioner i underlivet. FN:s lika färska som nattsvart snustorra siffror visar att den närmast obefintliga vården på landsbygden drivit upp spädbarnsdödligheten till siffror över 60 promille.
Flera i väntrummet lider även av enkla men allvarliga luftvägsinfektioner på grund av kyla och fattigdom. Tung och rosslig tuberkuloshosta som man bara kan ana sig till men inte bekräfta eftersom laboratorieutrustning saknas. Fattigdomens sigill.
Alla kvinnor i väntrummet kommer att träffa Deepsika. Hon är ett 27-årigt energiknippe och chef för den gynekologiska avdelningen. Sju dagar i veckan jobbar hon gratis mot bostad och mat. Hon håller ett högt tempo. Det finns massor att göra och patienterna kommer i en strid ström. Deepsika är en av få på sjukhuset med akademiska poäng och på de medicinska frågorna ger hon politiska svar.
– Den största sjukdomen i Nepal är de sociala ojämlikheterna. Politik mot fattigdomen är den bästa medicinen för landet.
Traditioner gör att de flesta kvinnor fortfarande väljer att föda i hemmen men vid komplikationer kan de nu komma till sjukhuset. Ofta har man då först gått till en klok gumma som blåst rök på barnet utan synbar framgång. Deepsika berättar entusiastiskt om vad hennes arbete innebär för kvinnor i de närliggande byarna. I hennes lådor finns allt: kondomer, spiraler och p-piller.
– Att göra någon frisk och glad är den största uppskattningen man kan få. Att dessutom kunna lösa, inte bara de medicinska, utan även folkets politiska problem gör att jag trivs på jobbet, säger Deepsika.
Läkarna och personalen vid sjukhuset hoppas att Nepal går en fredlig framtid till mötes.
Donerade pengar från en norska hjälporganisation avsedda för dyr elektrisk amputationsutrustning användes nyligen istället till medicinska förbrukningsvaror.
Det är på ett sätt hoppfullt.
Kanske är krigskirurgins tid förbi på Gorneti Model Hospital?
*
När Doktor Peter kommer fram och rusar in till den getingstuckna Bamskala sätter han snabbt in Atropin, adrenalin och antihistamin. Bamskala återhämtar sig snabbt. Andningen lugnar ner sig och döden är avvärjd. Men Bamskala är chockad och får ligga kvar på sjukhuset några dagar för att vila ut sig.
Maken måste dock återvänta över bergen till gården och barnen.
Majsen måste skördas.
Martin Schibbye (2007)
på kartan för att läsa artiklar från respektive område.